Rapport från Lidingöloppet 2006

Efter förra årets trendbrott, att för första gången inte springa på en bättre tid än året innan, var jag bättre laddad inför årets Lidingöloppet. Jag hade sluppit sommarförkylning, arrangörens testlopp tre veckor innan visade på god form och jag hade kolhydratladdat enligt konstens alla regler. Siktet var inställt på 2.45, med en tanke att försöka hålla miltiderna på 53, 53 och 59 minuter.

Det var också en vacker dag, kanske en aning varmare än väntat, men det var inget jag tänkte på före loppet. Åkte hemifrån två timmar före start vilket var lagom, men jag borde inte stannat riktigt så länge på sportmässan. Tjugo minuter från Lidingövallen till starten var lite tajt för att hinna tänja ut så mycket som jag tänkt, men jag hann lämna in mina överdragskläder utan att stressa och ta mig långt framåt i fållan.

Först då kände jag att mitt Sl-kort låg kvar i shortsfickan. Som tur var fanns det en plastficka bakom nummerlappen där tidtagningschipset låg. Där stoppade jag månadskortet och fick behålla det, i torrt skick, under hela loppet.

Första halvan av loppet gick bra. Första milen gick visserligen en aning snabbt på drygt 51 min, men jag kände mig stark och tänkte att det var bra med lite marginal till slutet. Sedan började berg-och-dal-banan vid 13 km (kvar). Andra milen gick på 54 min med en dålig trend upp mot vätskekontrollen på Grönsta. Där fyllde jag en flaska i vätskebältet och stoppade i mig banan och saltgurka. Därefter upp i den första rejäla backen på sista milen.

I den andra backen tog orken slut. Jag vet att sträckan mellan 8 och 6 km är lättlöpt, men jag orkade inte hålla uppe tempot. Här insåg jag att 2.45 var kört men jag borde klara personliga rekordet på 2.49. I Abborrbacken gick jag lite, men tror inte jag tappade så mycket på det. I vätskekontrollen efteråt tog jag det lugnt och fyllde tre flaskor i vätskebältet för att vara säker - jag har fått kramp en gång tidigare på näst sista kilometern. Åt och framförallt drack kaffe.

Det var nog kaffet som gav mig den kick jag behövde, för en km senare kom krafterna tillbaka och jag ökade farten. Jag kunde till och med uppmana folk att "hålla till höger om de skulle bromsa" när jag släppte benen lösa i den rejäla nerförslöpan mot 3 km. I den sugande golfbanebacken vid 2 km gick jag åter lite men därifrån ökade jag farten och sista sträckan gjorde jag åter en kilometer under 5 min, en timme efter den senaste.

Sluttiden blev 2.47.21, inte under drömgränsen, men personligt rekord med två minuter, och nästan 9 minuter snabbare än vid förra årets genomklappning. Om jag förstår rätt borde det räcka till en plats i startled tre nästa år, så jag är klart nöjd ändå.

Och till nästa år min vän,
då försöker vi igen.
Det är bara roligt!

Inför nästa försök blir det ytterligare ett par backträningspass och framförallt ytterligare längd på långpassen. Årets längsta var på 23 km, men tidigare år har jag sprungit 25 eller 27 km.

Två dagar senare är jag lite ledbruten men nöjd. Det planerade spinningpasset i kväll kommer jag att hoppa över med gott samvete.